theoriginalredhead

Såg en dokumentär som inte handlade om musikhistoria idag också. Martina och jag av Tom Alandh och fotografen Björn Henriksson som handlar om Martina Schaub, en kvinna med Downs syndrom, och hennes kamp mot alla odds (och korkade människor med fördomar om att folk med förståndshandikapp inte kan eller behöver lära sig något). De har följt henne i 35 år, sen hon bara var fem år, vilket är rekord i svensk TV-historia. Martina och jag är femte och sista filmen. Kan ses på SVT Play till och med 19 Augusti, rekommenderas.
Fantastisk mamma har hon som inte lyssnade på läkarna när de gav sin åsikt : "Lämna bort henne", "Glöm henne. Hon är ingenting att hoppas på. En idiot". Kan ni tänka er att man tänkte så (en läkare!) om en människa för bara 40 år sedan?! Helt galet! Som tur är har samhället gått i rätt riktning och nu tycker man (hoppas jag! Det finns ju idioter nu också tyvärr) att människor med Downs syndrom och andra handikapp är minst lika värda och fantastiska och att de också kan bidra till samhället på ett bra sätt. Har ju själv en farbror med Downs som klarar massor av saker som folk utan förståndshandikapp klarar. Han går till affären själv (och köper oftast en öl och ett bakverk :p), jobbar och är en kaffeälskare utan dess like! Det är klart att han behöver mer hjälp än the average person och behöver förklarat saker för sig lite längre, men vad gör det? Världen behöver inte bara en massa "perfekta" människor, mångfald är bra! Någon gladare person än Tenho har jag nog inte träffat, that's for sure :)