theoriginalredhead

Är så sjukt jävla trött på mig själv och min oförmåga att klara av att göra saker som andra tycks klara av utan problem.
Efter våren och min konstanta ångest inför allt som har med skola och jobb att göra så skulle jag få sommaren att vila upp mig och förbereda mig inför hösten då jag ska ta tag i allt återigen. Har haft en go sommar med, till skillnad mot innan, mycket lite ångest, både pga kemikaliska hjälpmedel såklart och att jag trängt bort alla tankar om hösten (kan inte ens skriva skolstarten rakt ut nu utan att få en klump i halsen lika stor som Kebnekaise typ). Försökt att bara leva i nuet och har haft kul och kunnat slappna av. Har denna lediga och ångestfria sommar hjälpt? Inte ett skit verkar det som. Ju närmare hösten vi kommer desto värre blir denna fucking skitkänsla som kallas ångest. Medicinerna hjälpte som fan i början och fram till för ett litet tag sen, men nu kan inte ens dem blockera de tryckande, kvävande, bubblande, får-mig-att-vilja-slå-huvudet-hårt-i-väggen-och-skrika-rakt-ut-känslorna. Fuck fuck fuck. Varför?
Vill inget annat än att klara av att ta tag i studierna fullt ut ju. Min största önskan skulle vara att bara kunna göra skiten utan att tänka på det och sen gå vidare till universitet och jobb. Men det funkar inte för mig, inte än verkar det som.
99% av tiden är jag stora starka Sofia som älskar allt och alla och inte har några problem att prata, skratta och vara vanlig och ovanlig och jag trivs otroligt bra med livet i övrigt. Alla vänner, familjen, släkten, min lägenhet, min personlighet, allt. Men en procent, den procenten som handlar om praktiska saker som de flesta klarar av med lätthet, krossar mig som att jag vore en myra som blev trampad på. Skulle helt seriöst vara lättare för mig att gå till Haparanda och tillbaka än att bara ringa ett samtal eller något annat som har med skola och jobb att göra. Alla celler i kroppen kämpar emot bara jag tänker på det. Vill spy. Vill tuppa av. Vill springa en mil bara för att få ut frustrationen och stressen ur kroppen. Vill sova i en vecka, men kan samtidigt inte sova för att jag tänker för mycket. Vill krypa ur skinnet och känna lugn. Vill slappna av och andas ordentligt, men kan inte. Kan inte.

Vet ingenting. Fattar ingenting. Känner mig tom och fylld på samma gång. Vill inte ses som en liten trasig unge för det är jag inte. Är jävligt stark, men denna lilla lilla sida av mig tar över ibland. Tar över och kör över. Helt.

Vill att allt ska lösa sig och jag vet att allt löser sig, men väntandet gör ont. Meningslöst ont, eftersom jag vet att mina problem egentligen är helt dumma. Det är nästan det som är det värsta, när man från ett utanförperspektiv kan se på sina egna problem och se hur lätta de är om man jämför med andra, men ändå inte kan göra något åt ångesten som dessa problem ger.

Har skrivit långt nu, behövde skriva av mig. Tro nu inte att jag är ledsen, krossad och deprimerad för det är jag inte. Jag har problem med min ångest, that's it. Helt skilda saker, trots att man såklart kan bli ledsen och arg över att man har ångest. Är mest förbannad över att jag måste leva med den skiten. Tur att den nu för tiden är begränsad till skola, jobb och auktoritärer, förut hade jag ju social fobi och kunde inte ens lämna hemmet utan att få inre panik. Glad att jag inte har det längre, lite drag av det har jag ju såklart, men ljusååår från hur det var innan.

Började skriva inlägget med en ångestklump deluxe, men nu känns det bra. Kanske är bra att skriva av sig ibland. Vill bara inte missuppfattas och få folk att tro att jag är en svag liten trasig dam som måste tas i med silkeshandskar för att hon inte ska falla ihop totalt. Sån är jag inte och jag blir förbannad om någon tror det. Jag är mig själv, små defekter och allt. Vem har inte det? Nog för att mina defekter påverkar mig alltför mycket ibland, men ändå.

Allt löser sig. På något sätt. Peace, nu ska jag sova eller dricka kaffe, har inte bestämt mig ännu ;)