Just nu, inte för alltid
Jag önskar att jag levde i en värld utan pengar. Där man slapp stressa över hur man ska skaffa dem, hur man ska överleva utan dem, där de inte styrde hur man såg på människor, där man kunde känna sig hel utan en massa saker. Tyvärr så kommer jag aldrig göra det, inte ens om jag flyttar till en självförsörjande gård ute på landet nånstans. Pengar kommer alltid att vara ett problem på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis inte ett lika stort problem som just nu dock.
Rektorn har inte varit på skolan så jag har inte kunnat få min blankett ifylld. Imorgon ska han dock vara där, eller på torsdag, och då ska jag tvinga honom att skriva på den fort så jag kan scanna in den och skicka den direkt till csn.
Jag tänker hela tiden "hade jag haft pengar så hade jag inte haft ångest". Såklart hade det hjälpt att slippa behöva stressa över pengasituationen, men den är ju inte allt heller. Jag hade säkert hittat något annat att känna ångest inför.
Känns som att jag är två personer hela tiden, en som kan stänga av alla tankar och bara vara i nuet och en som ramlar ihop i en liten hög när alla tankar kommer tillbaka. Denna stress jag känner nu över csn gör mig så ont. Fysiskt ont, känns som att någon slår mig i magen med jämna mellanrum när ämnet pengar kommer upp. Eller när jag börjar tänka igen. Vågar inte vara i min lägenhet om jag inte är konstant upptagen med att kolla på serier, lyssna på musik, vara uppkopplad mot twitter, facebook, youtube. Eller sover. Jag måste varje sekund vara koncentrerad på något annat, är jag inte det så kommer tankarna som ett tåg och kör över mig och då är det inte så roligt att heta Sofia längre.
Det är därför jag inte gillar korta skoldagar. I skolan kan jag vara mig själv, andas ut lite. Men så fort jag måste hem så känner jag bara vemod. Jag vill inte hem och möta verkligheten. Jag vill gömma mig tills allt är över, tills allt har ordnat sig.
Idag var just en kort skoldag så det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla nya avsnitt av diverse serier, sen sov jag. Vaknade för ett tag sen, det första jag gjorde då var att ladda ner ytterliggare avsnitt som kan hålla mig ockuperad och hålla tankarna borta. Och när jag har sett dem så ska jag försöka sova igen. Orkar inte möta mig själv idag, måste undvika min egen hjärna.
Rektorn har inte varit på skolan så jag har inte kunnat få min blankett ifylld. Imorgon ska han dock vara där, eller på torsdag, och då ska jag tvinga honom att skriva på den fort så jag kan scanna in den och skicka den direkt till csn.
Jag tänker hela tiden "hade jag haft pengar så hade jag inte haft ångest". Såklart hade det hjälpt att slippa behöva stressa över pengasituationen, men den är ju inte allt heller. Jag hade säkert hittat något annat att känna ångest inför.
Känns som att jag är två personer hela tiden, en som kan stänga av alla tankar och bara vara i nuet och en som ramlar ihop i en liten hög när alla tankar kommer tillbaka. Denna stress jag känner nu över csn gör mig så ont. Fysiskt ont, känns som att någon slår mig i magen med jämna mellanrum när ämnet pengar kommer upp. Eller när jag börjar tänka igen. Vågar inte vara i min lägenhet om jag inte är konstant upptagen med att kolla på serier, lyssna på musik, vara uppkopplad mot twitter, facebook, youtube. Eller sover. Jag måste varje sekund vara koncentrerad på något annat, är jag inte det så kommer tankarna som ett tåg och kör över mig och då är det inte så roligt att heta Sofia längre.
Det är därför jag inte gillar korta skoldagar. I skolan kan jag vara mig själv, andas ut lite. Men så fort jag måste hem så känner jag bara vemod. Jag vill inte hem och möta verkligheten. Jag vill gömma mig tills allt är över, tills allt har ordnat sig.
Idag var just en kort skoldag så det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla nya avsnitt av diverse serier, sen sov jag. Vaknade för ett tag sen, det första jag gjorde då var att ladda ner ytterliggare avsnitt som kan hålla mig ockuperad och hålla tankarna borta. Och när jag har sett dem så ska jag försöka sova igen. Orkar inte möta mig själv idag, måste undvika min egen hjärna.
Ibland önskar jag att de som känner mig inte hade tillgång till bloggen. Känns som att jag efter såna inlägg måste sätta en disclaimer; oroa er inte, allt är bra. Jag måste bara skriva av mig ibland. Och visst, många saker är bra i mitt liv, men vissa delar behöver lite mer jobb. Och jag jobbar på det, tar lite tid bara.
Later!
Kommentarer
Postat av: Louise
Att leva utan pengar är som att leva utan luft. Vi skulle leva i ett utopia, där allt var gratis. Att man bara kunde gå in i en affär och ta det man ville, vilken härlig tanke fast ganska omöjlig :P.
Ta en dag i taget fram tills du får dina csn pengar, du har bara några steg kvar tills ditt personliga utopia är uppnått :). När pengarna rullar inte tar du och Emelie en tripp till mig och vi blåser järnet ur Trollhättan, om vi tre är i samma stad går ingen säker :P, mohahha!
Trackback
